Och ändå låg jag en första-maj-natt i sovvagn, som det stod Karlskrona på. Och i min väska låg bevis för, att jag från denna dag blivit ägare till en fiskarstuga på själva havskusten mitt emellan Ronneby och Karlshamn. Och jag hade ännu inte sett varken Blekinge eller stugan. Men betald var den, och jag var på väg för att titta på min egendom. Jag hade vågat detta vilda påhitt helt enkelt för att jag då ville bort från Stockholms bensindoftande skärgård, och för att jag absolut litade på säljarens omdöme om trakten, där stugan låg. Ensligt skulle där vara, en fiskeby okänd till och med i grannstäderna, utan farbar väg, utan telefon – elektriskt ljus – hahaha! – utan avlopp och vattenledning – kort sagt idealiskt. Men jag var en smula ängslig innerst inne – det hela var en smula för okänt för mig.

Det var en sen och iskall vår. I Karlshamn hällregnade det. Efter flera misslyckade förfrågningar, fick jag reda på var Gyöboernas fiskebåt fanns nere i hamnen. Den stora ekan låg guppande på regnpiskat vatten, och armar sträcktes ut att ta emot mig. Det var en rad fiskargummor därnere i botten av båten. De hade slagit kjolarna upp över huvudena för regnets skull och såg ut som urtidsmänniskor tyckte jag, stockholmsk och dum som jag var. Fotogenmotorn började puttra och osa och vi svängde ut hamnen rakt mot havet.

-          Där har hon Hanö, sa någon och det var första gången jag såg denna vulkanliknande blå klippa hägra till höger, såsom det sedan i femton somrar varit vårt märke.

Jag var blyg för denna nya omgivning. Och jag lyssnade med förvåning till ett sydländskt folkslags livliga prat med skratt och skämt. Deras inbördes vänlighet var frappant. Karlarna kallade kvinnorna smeksamt för ”Ingrid lilla” och ”Sissa lilla”. Umgängestonen gick på att skapa glädje och trivsel. Som italienare tänkte jag då, och det har jag tänkt sedan också.

-          Synd hon inte kom en da förr! Sade en gumma. Då hade hon fått höra majsjungarna.

Inte visste jag, vad hon talade om, men fick veta, att det var ungdomen som på kvällen före första maj drog omkring till gårdarna och sjöng majvisan, för vilken de fick ägg och pengar. Med gåvorna gjorde de sen gille och dansade och skojade.

-          Du Ingrid och du Lina kan vara majsjungare tycker jag, så får frun hörat! Sa en lockig karl, som hade passat att styra en gondol i Venedig.

Och i det strilande regnet hukade ett par gummor ihop sig som våta kråkor och sjöng med egendomliga falsettröster och blekingedialektens alla finurligheter i uttal den uråldriga Majvisan. Denna visa förekommer i hela Södra Sverige, men jag har aldrig hört en så ålderdomlig melodi som Gyövarianten. Entonigt sorgsen och frambragt med folkets rituella röstläge av artificiellt gutturala toner, förekom mig melodin härstamma ända från hednatid. Jag hade inte vetat, att sådant fanns i Sverige.

Senare har ju gubbarna därnere berättat för mig, hur de sett både Odens hästar och havsfrun och vättar, och hur på min egen tomt en skatt är nedgrävd och hur hundar springa där med eld ur käftarna och hur Goenisse bor under mitt eget köksgolv, så nu är jag hemma i den världen. Men att den gången dimpa in i detta uråldriga orörda direkt från Stockholm, det var uppskakande helt enkelt.

-          ”Och kunna vi inte riksdalerna få, så låta vi di scharte (svarta) buteljerna gå”, sjöngo gummorna.

Nu hade vi Tärnö på höger hand och Spjutsö rätt för ut. Vi gick ”innanmä” Spjutsö fick jag se. Det var en bred hästskoformad vik, som sedan öppnade sig. I mitten hade jag min stuga.

Utsikt mot havet från Waerns stuga.