Gyöns ”hemliga” koloni av kända sommargäster beskrivs i denna bok. Gyön och Svalemålaviken i Blekinges mellersta kustbygd har en spännande historia att berätta. Till det lilla fiskeläget kom Christian Günther och hans hustru Ingrid sommaren 1913. De köpte Johan och Sissa Anderssons stuga. Fler sommargäster följde och en koloni av nobless gjorde det lilla fiskeläget till en tummelplats för politiker, konstnärer, författare. 

Denna bok handar om familjerna Günther, Morell-Blix, Drewsen, Österling, Kumlien och konstnären Johan Johansson, som samtliga upptäckte denna unika plats 1913 – 1916. Hur välkomnande de blev av den bofasta befolkningen på Gyön. Boken ger också en bakgrund till sommargästernas liv utanför sommarens fröjder, i vilka kretsar de umgicks i. Hade den bofasta befolkningen någon kännedom om vilket liv dessa ”sommarfåglar” levde?

 

Här väntar Agneta Boch, Birgitta Günther, Ella Drewsen, J C Raeder, Mikkel Drewsen och Bent Christian. I båten Christian Günther med gast som skall angöra bryggan.

En vanlig sommardag kunde fortlöpa på följande sätt. Var det varmt i havet badade man på morgonen och morgonteet intogs efterhand som gästerna vaknade. Ofta fortsatte badandet under förmiddagen, lunch intogs klockan tolv, te klockan tre och middag klockan sex. Barnen fick sedan mjölk och smörgås klockan nio på kvällen och därefter var det dags att gå och lägga sig för den yngre generationen. Någon gång i veckan åkte man bil in till Karlshamn för att handla och började då med frukost på Stadshotellet. Råkade denna dag infalla en lördag och vädret var skönt, for man gärna med någon av fiskebåtarna tillbaka till Gyön. Fram till andra världskriget fortgick detta liv ganska oförändrat, men efter kriget började denna typ av levnadssätt att trappas ned för att efter hand försvinna. Dagens människor, de dubbelarbetande föräldrarna, orkar givetvis inte med den livsstil, som deras föregångare klarade. I England kallas denna livsstil ”en förlorad värld”.

På bilden ser man den berömda enen, som Brita Drewsens syster Greta Österling planterade i slutet av 1910-talet och som fanns kvar i cirka 75 år.