Presskommentarer

Kom Aniaras första strofer till på Gyön i Blekinges skärgård? Ny bok Artikeln publicerades 28 januari 2019

FOTO: Marcus Palmgren

Leif Olsson från Karlshamn har skrivit boken om Harry Martinson och hans båtar. Här på Gyön har bland andra Martinson funnit rekreation och arbetsro.

Kulturjournalisten Billy Bengtsson har läst en bok där Harry Martinsons intresse för olika sjögående farkoster kan kopplas till rymdskeppet Aniara.

Sannolikt var det på Gyön i Blekinges skärgård som eposet om rymdskeppet Aniara tog form i början av 1950-talet när Harry Martinson vistades där som sommargäst. Slutsatsen dras under läsningen av boken ”Harry Martinsons båtar och skepp” (Martinsonsällskapets årsbok 2018). I den berättar Leif Olsson om vänskapen mellan Martinson och båtbyggaren Karl Albin Strömberg i Karlshamn.

Martinsons tid som sjöman sträckte sig från 1920 till 1927 även om han under långa parenteser dessa år stannade på land i fjärran länder. Havet kom tidigt in i hans liv som ett stort H .Hans barndoms sjö, den skärgårdsliknande Immeln, blev hans ouvertyr till havet. Som sockenbarn i nordvästblekinges djupa skogar 1912 skalv han av upplevelse när han läste om tragedin Titanic. Men havet, hoppades han, skulle också föra honom till den förrymda modern i Kalifornien.

Långt efter det att han gått i land närmade sig havet honom på ett handfast sätt i Karl Albin Strömberg som var befaren även han på de vida oceanerna. De möttes första gången sommaren 1952 och vänskapen mellan dem varade fram till Martinsons död 1978. Ett egendomligt möte mellan två män som slutits samman av sin längtan ut till haven men också av två lika sällsamma barndomsöden om än med olikheter i sina tragiska bottnar. Medan Martinson längtade förgäves efter sin mor vägrade Karl Albin Strömberg samvaro med sin mor för att istället tillbringa hela sin uppväxt hos sin mormor. Varken Harry eller Karl Albin hade nämnvärda kontakter med sina fäder.

Gyön med sitt uppbåd av 1900-talets författare, skribenter och politiker, kallar Leif Olsson ”en av de mest betydelsefulla platserna i litteraturen, en filosofins och konstens rymdplatta”. Här satt Martinson ute i naturen eller glidande i sin eka timme efter timme, dag efter dag och skrev. En aktuell fotnot så här innan den första filmen om Aniara har sin premiär den 1 februari är att diktsamlingen Cikada som kom ut året efter, 1953, varslade Aniara. För var kan sångerna om Doris och Mima skrivits om inte i det blekingska havsbandet?

De båda männen delade kunskaper om havets villkor, båtar, sjömanslivet, handfast verklighet som uttrycktes i modellnummer, verktyg, fabrikat, segel, master och annat sådant som det krävdes stort sjömanskap för att begripa. Men också om sjöfartens betydelse för handeln över haven, för kulturernas uppgång och fall. ”Vi brukar talas vid i telefeon om oceanvågor och varma strömmar. Min vän Strömberg har gjort mitt hem till ett marinmuseum” sade Martinson i en tidningsintervju och hustrun Ingrid fyllde i med makens fascination för modellskeppen som formats av Strömbergs förfarna händer.

Martinson köpte efterhand många av Strömbergs båtmodeller för att sedan skänka dem vidare till olika muséer. Bl a den tremastade barken Concordia som finns på Karlshamns museum. Flera båtmodeller finns också i Martinsons minnesrum i Jämshögs författarmuseum. Säkert upptogs många samtal de båda emellan om den s k Blekingeekan som blev vanlig på 1800-talet. Karl Albin byggde två sådana båtar i full skala i sin trädgård i Karlshamn. I slutet av 1980-talet formade han en modell av denna båttyp som skänktes till Jämshögs hembygdsmuseum eftersom samma båttyp varit så central i i kontakterna mellan de båda forna sjömännen.

Konjunkturerna är korta i litteraturen. Snart är vi framme vid en generation läsare som står frågande inför namnen Martinson, Salje och Jändel. Därför fullgör Leif Olsson en angelägen uppgift när han anlägger ett totalperspektiv på författaren Harry Martinson. Inte minst i avsnittet om Nobelpriset som Martinson 1974 delade med Eyvind Johnson och om debatten som följde. Nog vore det på tiden att litteraturhistoriker på hög nivå söker orsakerna bakom häxjakten, som tragiskt nog sänkte båda pristagarna ner i det slutliga mörkret. Var det intriger i förlagsvärlden eller var det ren avundsjuka, särskilt hos Olof Lagercrantz, över uteblivet medlemskap i Svenska Akademien?

Vore det inte också på tiden att Martinsons första romanverk Nässlorna blomma, detta vårt första moderna sociala reportage, överförs till film? Den frågan ställer inte Leif Olsson utan jag själv.

Boken om Martinson/Strömberg är läsvärd både för bok- och båtentusiaster som en resumé över en tid då oceanens blå himmel fylldes av svällande vita segel över fräsande bogsvall.

Carlshamns Commersen skrev om boken den 25 januari 2012.

MÄRSERUM. Den fristående sparbanken Eken delar årligen ut ett kulturstipendium genom Åryds Sparbanks stiftelse. Bankens verksamhetsområde är de båda kommunerna Ronneby och Carlshamn. För 2011 blev det två stipendier, ett till ”Sverigevandradraren”, Tommy Nilsson, och ett till Gyöforskaren och författaren, Leif Olsson.

Båda två har omnämnts i denna tidnings spalter vid fl era tillfällen och det lär inte ha varit särskilt svårt för juryn att hitta sina kandidater. Tommy Nilsson fi ck sitt stipendium i samband med en föreläsning som han höll i Kulturcentrums hörsal, medan Leif Olsson belönades vid en ceremoni på det lilla utbyggda bankkontoret i Märserum.

Främja sparsamhet

Stiftelsen, under ledning av Hans Nilsson, ska främja sparsamhet i Sverige, med särskild inriktning på Karlshamns och Ronnebys kommuner. Stiftelsen får även främja näringsliv, forskning, utbildning, idrott, landsbygdsutveckling eller kultur. Årets stipendier går under rubriken ”kultur”.

I HANS NILSSONS frånvaro företrädde Kjell Thörnqvist stiftelsen, här tillsammans med stipendiaten Leif Olsson och kontorschefen Jens Lindborg. Diplomet har utformats av Halahultskonstnären Gillis Hiller.

FOTO: PETER ENCKELL

Martinson och Annan

Leif Olsson har bland annat skrivit boken ”Sommarnoblessens intåg – Gyön i Blekinge”. En bok som innehåller en rad intressanta människor och deras historier, kopplade till Gyön. Nobelpristagare som Harry Martinson, Verner von Heidestam och fredspristagaren Kofi Annan har alla anknytning till ön. Dessutom har Svenska akademiens förre ständige sekreterare, Anders Österling, skrivit spaltmetrar om livet på ön. Andra personer som får stort utrymme i boken är diplomaten, den opolitiske utrikesministern under andra världskriget, Christian Günther, som tillsammans med sin hustru Ingrid blev de första sommargästerna på Gyön. Ingrid var en av tre systrar, de andra var Brita som var gift i sitt första äktenskap med forne Politikenmedarbetaren Sten Drew sen och Greta som var gift med Verner von Heidenstam. Boken är en skatt för den som vill bekanta sig med en del av vår svenska historia, för cirka 100 år sedan, och framåt. Att Gyö är centrum för denna är intressant och med innehållet i boken kan man utan tvekan beskriva Olssons arbete som en forskarbragd. Juryn, som utsett Leif Olsson och Tommy Nilsson, består av följande ledamöter: Veronica Wendt, Kjell Thörnqvist, Arne Karlsson, Ingela Nilsson, Kjell Nilsson och Birgitta Olsson. Historia och nutid gav kulturstipendier

Så här skrev BLT om boken den 12 augusti 2011.

Christian Günther – ministern som skänkte glans åt Gyön
SOMMARNOBLESSENS INTÅG – GYÖN I BLEKINGE
av Leif Olsson Vekerum förlag BOK

Leif Olsson lyckas fånga de stora sammanhangen i berättelsen om det blekingska lokalsamhället. Det tycker Billy Bengtsson som läst hans nya bok om sommarnoblessens intåg på Gyön – kustbygden som i början av förra seklet blev ”hemlig” koloni för kändisar.

Hur många minns Christian Günther? Svensk utrikesminister under andra världskriget, erinrar sig företrädesvis äldre människor. Den historiskt påläste tillägger att han blev bekant som anpassling, först benägen att gå tyskarnas ärenden och sedan de allierades. Några är kritiska för den sakens skull, några berömmande; var det inte Günthers och Per Albin Hanssons zick-zackiga neutralitetspolitik som räddade Sverige undan kriget? Men hur många vet att Christian Günther också påbörjade en författarkarriär, som han inte hann fullfölja innan diplomatkarriären tog över?

År 1913 anlände Christian Günther och hans hustru Ingrid till Svalemålaviken på Gyön i Blekinges mellersta skärgård där de grundlade ett hundraårigt etablissemang som mondänt sommarparadis med kulturpersonligheter och annan nobless. Anders Österling, Greta von Heidenstam, Harry Martinson, Gösta Knutson, Inga Tidblad, Rangvald Blix, Sten och Brita Drewsen, Gerd Ribbing och Jonas Waern blev bara några ekrar i det hjul där Gyön var navet.

Harry Martinson påbörjade för övrigt sin Aniara på ön 1952.

Om detta berättar Leif Olsson, själv sommarboende på Gyön, i boken om Gyön (Vekerum förlag) efter tio års forskning och samtal med gyöbor.

Ett sammanhållande nät kring den brokiga skaran på Gyön var systrarna Greta von Heidenstam, Ingrid Güntheroch Brita Drewsen. De var döttrar till Anna Morell i hennes äktenskap med Otto Sjöberg, som hon snart skiljde sig ifrån för att kasta sig ut i nya romanser. Och så fortsatte det. Gänget på Gyön odlade ett umgänge där det förekom så många hopp över skaklarna att den tidens skandaltidningar borde haft lokalredaktioner på ön.

Greta, som lät sig förföras som 16-åring av den gubbsjuke 43-åringen Verner von Heidenstam, skiljde sig från honom för att sedan förenas med Anders Österling, sedermera ständig sekreterare i Svenska Akademien och möjligen den som i dikter och noveller flitigast skildrat naturen och människorna på Gyön. Österling och Günther var således svågrar. Systrarnas mor Anna hann avverka ett passionerat förhållande med skalden Oscar Levertin innan hon blev sambo med den 16 år yngre norrmannen och konstnären Ragnvald Blix, bekant bland annat för sina nidteckningar av nazityska ledare under andra världskriget. Blix var medarbetare till den antinazistiske chefredaktören Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som blev Christian Günthers argaste vedersakare under kriget. Det hindrade inte att Blix och Günther var de bästa vänner; en vänskap som de troget odlade under promenader på Gyön.

Så här såg artikeln ut i BLT.

Det var aldrig långt från Gyön till de stora metropolerna eftersom sommargäster från Stockholm, Köpenhamn och München var ständigt återkommande. Sida vid sida med den ursprungliga fiskarbefolkningen levdes det ett utpräglat högreståndsliv av sommargästerna på Gyön där frukost, tedrickning, middag, bad, segling och resor in till Karlshamn regelbundet återkom på agendan. Men med andra världskriget tonades noblesstillvaron ner. Den sista i sällskapet som lämnade Gyön var Brita Drewsen, som avled 1983.

Leif Olsson har lyckats kombinera det stora skeendet med det lilla vilket gör att skildringen har sitt värde även för den icke lokalhistoriskt initierade. Skärgårdsbefolkning blandas friskt med kända kulturpersonligheter där ute i kustbandet. Tempot är högt. Kompassen i berättelsen snurrar hela tiden och stannar bitvis i Skagen, bitvis i Stockholm eller i Köpenhamn. Det myllrar av båda kända och okända personer. Den omfattande personförteckningen som avslutar boken underlättar sorteringen i det omfattande galleriet som kan vara svår nog ändå.Hur gick det sedan?

Christian Günther blev utrikesminister med samlingsregeringens tillkomst 1939. Han var en spelare som trivdes bäst vid travbanan och bridgebordet. Inte överraskande lät han sig som utrikesminister mera styras av intuition och improvisationer än av strategier. Han fick mycket skäll men behöll sin värdighet. Det var sällan han försvarade sig mot angreppen. Till och med det faktum att Sverige på Günthers initiativ 1943 blev det första land som intervernerade för att rädda förföljda judar i det naziockuperade Europa låg han lågt med.

Efter kriget försvann han in i tystnaden; ifrågasatt av sin samtid. Den nya tiden hade inte plats för honom. Östen Undén tog vid som utrikesminister och de båda herrarna gillade inte varandra. Günther fick inte ministertjänsten i Köpenhamn som han hoppats få avsluta sin karriär med. Uppgiften som svenskt sändebud i Rom var han inte vad han tänkt sig. Hans memoarer kunde blivit en bestseller men han skrev dem aldrig. Kanske förlamades han av besvikelse. Han insjuknade i cancer men gick döden i förväg och tog en överdos sömnmedel 1966.

Sedermera skulle Gyön bli sommarort för FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan. Tänk vilka berikande samtal han och den före detta utrikesministern kunde fört på Östersjöns klipphällar.

Hur var Günther som poet? Läs den här dikten från 1913, året då han flyttade ut till Gyön, och döm själv:

Dröm och lif, och lif och dröm –
skilde jag de båda.
Drömmen kunde, när den djupast nått,
endast lifvets egen själ förråda.
Lifvet kväfde den till hämnd – men blott
nya drömmar att bebåda.
Lif och dröm och lif – aldrig skiljer jag de båda.

Billy Bengtsson